I'm not dreaming of a white Christmas.

... men tji fick jag för ute ligger det en halvmeter "vitt guld" som varenda kotte verkar kalla den här nedrans snön!

Det kunde ha varit värre. Lite snö dör jag inte av och julen kommer att bli helt perfekt ändå. Nästan hela familjen är samlad, det fattas endast ett stycke storebror med familj. MEN dom fina människorna får jag träffa ändå när jag mellanlandar i England på väg till Kanada. Jag tror jag ska slänga ner småfolket i bagaget när jag åker, dom växer upp så himla fort och jag vill inte missa en sekund till.
Brorsdottern Amber som nyss kröp omkring som en liten knubbig och väldigt söt bebis är nu en vacker nioårig flicka som ifrågasätter mina klädval och som vinner varenda diskussion mot sin pappa. Konstigt kan jag tycka att det gick så fort alltihopa.

Nej om jag skulle ta och återvända till uppesittarkvällen med familjen kanske, ja så får det bli.

På återseende! ♥

 två av mina fyra hjärtedelar.

finaste flickan i världen.

Två veckor kvar idag, jag tror nästan att jag smäller av hur fort tiden har gått.

Men nu var det inte det jag hade på hjärtat utan jag har min fina Monika på hjärtat idag.
Hon är så himla bra den där Monika och jag är så lyckligt lottad som fick chansen att lära känna henne när vi båda bodde i London för fem (återigen, tiden bokstavligen springer ju iväg) år sen.

I fem hela år har vi haft ett varsit BFFhalsband (exakt ett sånt som man förväntas ha runt halsen som 12-åring, ja), vi har skrattat, vi har gråtit, vi har gått på stranden i Spanien och vi har lyssnat på dansband i Dalarna. Jag har åkt fram och tillbaka med Trysilekspressen och Monika har mött mig och vinkat av mig varje gång. Vi har paddlat kanot i Strömstad och druckit några shots för många i London. Vi har ätit mängder av mcdonalds, sjungit kareoke för full hals och smugit åt varandra gratisdrinkar på jobbet.

Hon är en av dem absolut finaste personerna jag någonsin träffat och det svider lite mycket i hjärtgropen att vi nu inte kommer kunna ses på evigheter. Trots det är jag så förbaskad glad över att jag vet att hon kommer finnas där i Oslo när jag kommer tillbaka för det är den sortens vänskap.

I love you!

you know that place...

Tiden bara rusar iväg och det känns som att jag O-M-Ö-J-L-I-G-T kommer att vara redo att lämna lilla landet lagom den femte januari. Största anledningen är för att jag helt enkelt inte känner att tiden räcker till åt mina nära och kära, jag har inte en blekaste aning om när jag kommer att kunna träffa någon igen och jag vill därför hinna krama dom så mycket som möjligt innan jag åker.

Hur som haver, det är ändå några veckor kvar så det måste väl gå på något sätt, och om inte annat får jag väl tvinga med mig varenda kotte till Kanada, vare sig dom vill eller ej.

Dags att fightas lite med insomnian tror jag, det är bara så himla mycket roligare att vara vaken kan jag tycka.

Puss och godnatt !